Fever Ray

Oj, bara i veckan läste jag om Fever Ray, som är i första hand Karin Dreijer. Hade ju kikat lite på The Knife, som hon är med i, bara nyligen också men wow alltså. Fever Ray var ju helt fantastiskt. På torsdag kväll satt jag och lyssnade på deras Myspace och lite youtube, och länkade detta till en kompis. Sen dagen därpå, igår alltså, sms:ar kompisen och har sett att som av en händelse spelar Fever Ray aldeles i närheten, redan dagen därpå! Så vi tvärbokade biljetter och sen idag bar det av. Hade ju inte riktigt hunnit lyssna in mig på dem, med det jag hade hört lät så bra att det inte fanns några alternativ ;D

Som förband var en kille som kallade sig "Svarte Greiner", från Norge som jag förstod det. Med en elgitarr, fiolstråke och vinyl-spelare, genom en serie gitarrpedaler till en laptop framförde han ett märkligt och mystiskt stycke som sköljde över en som en regnstorm. Det var en intressant upplevelse att se sådan musik framföras live, jag visste inte ens hur man skapade sådant.

Under pausen for teknikerna runt och riggade vad som senare visade sig vara lasrar; de satte upp ett arrangemang av speglar på stativ och scengolv, och senare kom ljuset att skjuta mellan dessa genom röken. Det var väldigt vackert.

Efter en liten väntan dimmade ljuset ner och pratet tystnade för att övergå i jublande applåder.
En sedan två dagar bekant melodi fyllde högtalarna och Fever Ray tog sig upp på scenen i skydd av mörkret. På scen fanns en brokig skara lampskärmar med fransar. I skenet av omväxlande dessa, annars lasrar, kunde man INTE se Dreijer, hon hade nämligen en imponerande utstyrsel med horn och päls; likt något indianskt. Det passade väl till musikstilen, som på ett magiskt sätt blandar både folkmusiktoner med elektro och annat. Hela bandet hade olika fantasifulla och mystiska utstyrslar, så det gick egentligen inte att se hur de såg ut. Den gigantiska pälshuvan åkte dock av senare.

Jag hade bara mobilen med mig, men jag lyckades få några bilder ändå.

De hade släpat upp figurer från musikvideo på scen

Svarte Greiner mitt i ett komplicerat stycke

Lasrarna poseras, detta var intressant att kolla på. De slog igång

strålarna och flyttade runt speglarna eftersom, tills att föll där det skulle

Fever Ray på scen, med lasrar, lampskärmar och en gigantisk pälshuva

Man ser röken i genomskärning! Det var fantastiskt vackert att se på, som en skiftande karta. Den ljusshowen till låten Triangle Walks var rent magiskt

Dreijer själv, utan mask

Har haft jättemycket jobb med skolan senaste tiden och blev klar med sista uppgiften efter att ha suttit 16 timmar i sträck i en datorsal i fredags. Så det var en välkommen omväxling att gå på konsert. Det visade sig ju dessutom vara en helt otrolig upplevelse. Fick plats längs fram och det var en ganska liten lokal, så det blev väldigt fin stämning. Fever Ray är seriöst det bästa jag hört på länge. En lite kul grej var att min huvudvärk släppte där inne också, något som jag nu efteråt såg även att någon recensent skrivit. Nu har jag dock varit uppe alldeles för länge och klockan ska ställas fram en timme dessutom, så nu är det gonatt.

Gårdagens kludd, idag

Några timmar och 30 lager senare...

Det blev som sagt lite mer omfattande än jag hade tänkt,

men jag är nöjd med resultatet.
Nu fick jag tillfälle att öva på rita moln, mark och ljusriktning. Jag utgick från ett foto, men tog mig lite friheter med detaljerna.

Jag blev speciellt nöjd med molnen. Jag har fotat mycket moln, så jag borde ta och kolla genom gamla bilder och göra något liknande med dem.

Marken var något av ett experiment och jag visste egentligen inte vad jag gjorde, men jag lärde mig en hel del av att rita den. I synnerhet av att rita växterna.

Det känns bra att ha kommit igång med ritandet igen. Måste ta mig i kragen och försöka rita människor och djur ordentligt också, något jag bävar lite inför.

Och jo, jag fick tillbaka min kamera också. En gammal sak på fyra megapixlar med elektronisk sökare, så den gör inga underverk. Men jag ska se till att få upp lite foton också framöver!

Stirrar i molnen

Jag hade ingen direkt plan när jag satte mig och ritade idag. Något med antiken. Efter första timmen började jag märka att jag nog tagit mig vatten över huvudet när jag sa att den skulle vara klar idag. Jag hade inte räknat med att sitta och öva på rita moln. Så jag måste skjuta upp bilden till imorgon om jag ska kunna rita nåt annat än bara en himmel.

Under tiden läste jag passande nog en rolig historia från Grekland. Den var väldigt lik en sketch av Monty Python, bara det att den var lite mer än 1000 år äldre.

Men imorgon blir det ny kludd istället då, just nu känner jag hur ögonen börjar protestera lite.

Hörde just två låtar. Jag har inte lyssnat så mycket på The Knife, men de här låtarna gillades.

The Captain, med en riktigt snygg video.
Silent Shout, med en... konstig video.

För att byta ämne så är nog antiken min historiska favoritperiod, så jag hade tänkt rita något sådant till imorgon. Estetiken är väldigt tilltalande, både arkitektur och kläder. Dessutom var politiken och samhällsvärderingarna intressanta; väldigt olika mot idag. Romarna hade ju t.ex. lyckats tuta i folk att den största äran var visat fysiskt mod, något som var direkt nödvändigt för deras imperiebyggande. Inte nödvändigtvis bättre än idag alltså, oftast inte alls, men intressant ändå.

Vad jag fascineras mest över är nog detaljrikedomen och hantverksskickligheten i t.ex. byggnader och statyer, med tanke på att allt är handgjort. Jag har fortfarnade svårt att greppa den tanken.

Sen måste jag bara länka två foton jag såg. De är från 1940-talet, men det är så man knappt tror det när man ser dem.

Den ena är visar en kvinna som jobbar i en fabrik i Texas.

Den andra visar en stridsvagn, ja söder om Vaucelles som filnamnet säger.

När man ser det i färg sådär, och dessutom i så bra kvalité så blir det väldigt verkligt med en gång. Nu har jag vant mig vid att (försöka) se svartvita foton som precis vad de är - något som någon såg en gång i tiden men lyckades bevara för framtiden. Men det gör inte att jag blir mindre förskräckt, nästan, när jag ser sånt där. Speciellt den där sortens foton som känns mindre tillrättalagda, de visar så tydligt vad folk faktiskt SÅG för nästan 70 år sedan.

Ny kludd, nu med en (1) extra dimension

Renderade en bild i 3D, till en uppgift. Själva scenen var bestämd; den skulle innehålla ett rymdskepp på en planet, med rymd/stjärnor som bakgrund. Exakt hur planet och planeten såg ut fick man dock bestämma själv, så det gjorde jag också. På planet använde jag dock texturen som ingick i övningsfilerna, jag har inte riktigt lärt mig att göra användbara texturer för 3D än.


Bilden är gjord i Maya, på skolan. Använder gratis Blender själv annars, för att... det är gratis. Hehu. Men de är lika nog för att man ska kunna använda kunskapen från ett program i det andra, och det är egentligen inte jättestor skillnad heller. Så jag ska knåpa vidare med det här på egen hand efter kursen.

Jag gillar flygplan. Ska försöka modellera fler sen.

Depends on your perspective

Jag läste om en Maori-ledare vid namn Te Pehi Kupe som levde på 1800-talet. Vid ett tillfälle besökte han England, tydligen i syfte att inhandla vapen. Folket i England såg honom som en kuriositet (och följde honom tydligen på gatorna), något som var typiskt för den här tiden.

Vad jag tyckte var speciellt intressant dock var ett porträtt, eller två stycken rättare sagt, som skapades under besöket. En engelsman vid namn Mr J Sylvester, från Liverpool, målade ett porträtt av Pehi, och Pehi målade ett självporträtt. Det är skillnaden mellan dessa två som fångade mitt intresse.

Det här är det porträtt Sylvester målade. Notera först och främst anletsdragen, som ser mer europeiska än vad som verkar rimligt.

Lägg även märke till fokusen - i detaljrikedom - på kläder, frisyr och ansiktsuttryck.
Detta är viktigt, för bilden Pehi själv målade ser ut såhär:

Han har alltså endast ritat ut sin tatuering, i otrolig detalj, och ritade den ur minnet dessutom. Tatueringen, "Tā moko", är unik för varje person som bär den, och för Pehi var den hans identitet.

Jag tycker det är intressant hur olika perspektiv man kan ha på saker. Pehi ritade endast tatueringen och la knappt detalj på ens ögonen. Sylvester lät nästan tatueringen hamna i skymundan och fokuserade på kläder/frisyr. Jag påstår inte att det ena är bättre än det andra, jag tycker bara det är intressant. Sen hör ju till saken att båda porträtten bara lägger fokus på olika visuella aspekter; de säger ju egentligen inget om Pehi som person. Så de är inte så olika egentligen.

en till kludd

Också en snabb kludd, den här gången med vektorgrafik.

Varför är fjädrar så vackra?

en kludd

Jag satt och ritade lite. Det blev en hastig liten bild bara, men det känns bra! För jag har inte ritat något på jag vet inte hur länge, så det känns skönt att få ner något på "papper" igen.

Jag valde att inte använda blått som himmel för som det är nu så går hela bilden i samma färgskala, hihi.

Jag jobbade från ett foto, så stället finns faktiskt. Meteora, kallas det. Jag är helt fascinerad av sånna där platser, så jag kanske ritar något mera liknande senare.

Picknick!

Jag blev less på att knåpa med layouten, så jag valde bara en färdig som jag trivdes med och la knåpandet på is.

Nu tänkte jag istället tipsa om en intressant bok. Roadside Picnic. Den är skrevs 1971 av bröderna Strugatsky och går löst i science fiction-tema. Det är dock lite missvisande att kalla den som så, för mycket av handlingen fokuserar snarare på filosofiska, politiska och moraliska teman.
Bakgrunden avslöjas redan på de första sidorna: utomjordingar har besökt jorden. Efter sig har de lämnat en serie landningsplatser, "zoner", där märkliga saker utspelar sig. Huvudpersonen är en av de som trotsar regeringens avspärrningar för att smyga in i zonen, i jakt på underliga artefakter att sälja till skuggiga mellanhänder, som med stor sannolikhet säljer vidare till företagsvärlden. Det är varken riskfritt eller ens hälsosamt att röra sig i zonen, och vad sakerna man för ut har för effekt på världen är okänt.

Det här har blivit en av mina favoritböcker, främst på grund av hur den är skriven - den är fattig på klassiska sci-fi -element och fokuserar istället på hur ett sådant scenario skulle kunna påverka samhälle, kultur och även den lilla människan.

Läs den gärna, den finns att ladda ner som .pdf i .zip-fil direkt från författarens hemsida
Den går även att läsa direkt i webläsaren här, också som .pdf.

Filen är på dryga 120 sidor, med ganska generöst radavstånd, så den tar inte så länge att läsa. Kolla denna länk också, för lite inspiration. Det är foton tagna från Tjernobyl-området, något som känns snarlikt atmosfären i boken (som dock skrevs långt före reaktorhaveriet).

Huvudpersonen är förkastlig, för övrigt.

En blogg framträder

Jag har precis startat den här bloggen, och det är även första bloggen jag någonsin haft. Det kommer ta ett tag att vänja sig vid hur man gör saker och ting märker jag. Först på listan att klura ut är hur man ändrar layouten på något vettigt sätt; så här kan det inte se ut.