Fåfänga

Idag vill folk ha senaste mobilen, största TVn, blankputsad bil osv. Saker som syns utåt. Jag var med om en snubbe i märkesskjorta som skulle betala i en kassa och som av en händelse behövde lägga upp sin supernya mobiltelefon på disken när han letade fram plånboken.
Men. Var det verkligen annorlunda förr?

Saker som fickur var ju föremål för skryt förr i världen, och ännu längre tillbaka bar adeln guldsmycken och dyra kläder - sätt att uttrycka sin rikedom. Bara det faktum at guld inte har något praktiskt användningsområde, förutom i t.ex. elektronik; man kan inte äta det eller bygga verktyg av det. Värdet av guld är egentligen en fiktiv konstruktion baserad på att att det är sällsynt. Och sällsynt innebär både dyrt och eftertraktat, oavsett vad det går att använda till eller ej.

På samma sätt har ju även kultur använts som skrytföremål både förr och nu. En rik person för 500 år sen kunde låta måla sitt porträtt att hänga upp väl synligt i foajén till sin herrgård. Inte i första hand som dokument till eftervärlden (när inga kameror fanns) utan som en symbol för vad de har råd med.

Det var en ypperligt smal överkropp ni har där, min herre. I sanning!

Notera även fysiska atribut i bilden ovan - man låter folk få en bild av personen i porträttet genom de föremål han omges av. Som jag förstår det var denne Prins Charles inte direkt involverad i strid, men poserar ändå i rustning. Detta är även något man ser än idag. Många produkter finns i olika kvalitet och utförande beroende på målgrupp, och en uttalad målgrupp i vissa fall är "personer som inte är intresserade av (yrket) men vill äga proffsutrustning", så man tillverkar en produkt som ser ut och fungerar ungefär som proffsutrustningen men är avsevärt billigare.

Så att värdera folk efter sina handlingar var tydligen aldrig aktuellt. Det har faktiskt inte hänt så mycket på över 2000 år.

Ironiskt nog ser man ett ypperligt exempel på denna typ av materialism i den gamla briljanta "Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton". I stycket där titelpersonen delar ut julklappar till fattiga blir de glada hur oanvändbara föremålen än må verka. Och nu ska jag gardera mig och säga att "ja, jag förstår vad som menas" men jag kan ändå inte låta bli att tänka varje gång jag ser den att "jag vet inte vad det är - men den är MIN".

Betyder Copyright att man har rätt att kopiera?

Ok, jag satt och diskuterade upphovsrätt med brorsan igår och blev ganska skitsur efter att han länkat mig lite grejer. Så jag tänkte lägga upp de aktuella länkarna här också, och de kommer förklara titeln på denna post.

Först har vi det här som diskuteras med att höja copyrighten på musik till 95 år efter att verket skapades. Från skivbolagen säger man att det är för att ingen artist ska "förlora rätten till sitt verk medan de fortfarande lever". Det kan ju låta ganska rimligt vid första anblick, om man antar att folk blir kring 95 år innan de dör. Men det är ett falskt argument, för det förutsätter ju at man gör sitt första verk direkt efter födseln: man börjar inte rimligen göra musik på riktigt innan man är minst 20 år gammal, vilket innebär att copyrighten gäller tills man är 115, och gör man en låt när man är 50 så har man den tills man är 145. Vilket känns minst sagt tveksamt.

Men det är bara detaljer, vad som verkligen är störande är detta:

"A part of U.S. copyright law dictates that no sample, no matter how unrecognizable, can be used without permission. Effectively destroying whatever chance aspiring musicians, without money to buy expensive hard-/software, have to produce original and legal music."

Vad detta i praktiken innebär demonstreras i detalj här.

Lyssna på musikstycket han skapat och jämför med originalsamplet. Jag blev nog irriterad på den girighet som präglar en sådan lag, men när jag trodde att DET var störande så såg jag DETTA.

Jag baxnar. Inte nog med att copyrightlagarna är överdrivet stränga, de är dessutom inte värda något om man inte har pengarna att backa upp dem.

Detta är något som ligger nära till hands för mig personligen, som pluggar design. En vanlig procedur i en designers arbete är att leta upp en bild på t.ex. en blomma för att använda denna som mall till ett grafiskt mönster (fråga vilken designer som helst om google-bilder om du vill se en rolig reaktion).

Ta helikopterbilden från förra posten. Den är i grunden sammansatt av två foton, ett på helikoptern och ett på träden. Dessa har jag sedan modifierat och vektoriserat för att få en rent och kontrastrik effekt.

Är det då ett brott mot upphovsrätten att sälja en sådan sak? Och för att göra saker knepigare så ser ju en helikopter likadan ut när man än fotar den, samma med bilkarosser och blommor. Ännu knepigare, och kanske t.o.m. en djupgående övning i filosofisk hjärngympa: Om jag skulle åka till exakt samma ställe och fota exakt samma träd i exakt samma vinkel...? Detsamma gäller ju för foton och målningar; kan man ta patent på en VY? Harley Davidson försökte patentera sitt motorljud en gång, men konkurrenterna stoppade det. Löfbergs Lila har tydligen copyright på sin lila FÄRG. Hur patenterar man en färg? är det den kemiska kompositionen? Är det Våglängden? eller HEX-koden för skärm?

Det här med upphovsrätten har gått alldeles för långt i dagens läge. Det är en sak att skydda skaparens rätt till sitt verk, men nu handlar det ju snarast om att hindra andra från att framställa verk öht. Det enda ordet jag hittar som kan sammanfatta vad detta egentligen handlar om är "hybris".

Drömmar

Det är märkligt, precis när man håller på somna är det som att ens fysiska omgivning blir diffus. När man ligger med där med ögonen slutna glömmer man ibland bort var man är, och hur rummet ser ut. Speciellt om man har bott på flera ställen är det som att man tillfälligt kan tro att man är i ett helt annat rum; man ser framför sig var fönstret är, vilken sida väggen finns på, var dörren är osv. Men när man sträcker ut handen och känner efter bryts illusionen.

Stirrar i molnen

Jag hade ingen direkt plan när jag satte mig och ritade idag. Något med antiken. Efter första timmen började jag märka att jag nog tagit mig vatten över huvudet när jag sa att den skulle vara klar idag. Jag hade inte räknat med att sitta och öva på rita moln. Så jag måste skjuta upp bilden till imorgon om jag ska kunna rita nåt annat än bara en himmel.

Under tiden läste jag passande nog en rolig historia från Grekland. Den var väldigt lik en sketch av Monty Python, bara det att den var lite mer än 1000 år äldre.

Men imorgon blir det ny kludd istället då, just nu känner jag hur ögonen börjar protestera lite.

Hörde just två låtar. Jag har inte lyssnat så mycket på The Knife, men de här låtarna gillades.

The Captain, med en riktigt snygg video.
Silent Shout, med en... konstig video.

För att byta ämne så är nog antiken min historiska favoritperiod, så jag hade tänkt rita något sådant till imorgon. Estetiken är väldigt tilltalande, både arkitektur och kläder. Dessutom var politiken och samhällsvärderingarna intressanta; väldigt olika mot idag. Romarna hade ju t.ex. lyckats tuta i folk att den största äran var visat fysiskt mod, något som var direkt nödvändigt för deras imperiebyggande. Inte nödvändigtvis bättre än idag alltså, oftast inte alls, men intressant ändå.

Vad jag fascineras mest över är nog detaljrikedomen och hantverksskickligheten i t.ex. byggnader och statyer, med tanke på att allt är handgjort. Jag har fortfarnade svårt att greppa den tanken.

Sen måste jag bara länka två foton jag såg. De är från 1940-talet, men det är så man knappt tror det när man ser dem.

Den ena är visar en kvinna som jobbar i en fabrik i Texas.

Den andra visar en stridsvagn, ja söder om Vaucelles som filnamnet säger.

När man ser det i färg sådär, och dessutom i så bra kvalité så blir det väldigt verkligt med en gång. Nu har jag vant mig vid att (försöka) se svartvita foton som precis vad de är - något som någon såg en gång i tiden men lyckades bevara för framtiden. Men det gör inte att jag blir mindre förskräckt, nästan, när jag ser sånt där. Speciellt den där sortens foton som känns mindre tillrättalagda, de visar så tydligt vad folk faktiskt SÅG för nästan 70 år sedan.

Depends on your perspective

Jag läste om en Maori-ledare vid namn Te Pehi Kupe som levde på 1800-talet. Vid ett tillfälle besökte han England, tydligen i syfte att inhandla vapen. Folket i England såg honom som en kuriositet (och följde honom tydligen på gatorna), något som var typiskt för den här tiden.

Vad jag tyckte var speciellt intressant dock var ett porträtt, eller två stycken rättare sagt, som skapades under besöket. En engelsman vid namn Mr J Sylvester, från Liverpool, målade ett porträtt av Pehi, och Pehi målade ett självporträtt. Det är skillnaden mellan dessa två som fångade mitt intresse.

Det här är det porträtt Sylvester målade. Notera först och främst anletsdragen, som ser mer europeiska än vad som verkar rimligt.

Lägg även märke till fokusen - i detaljrikedom - på kläder, frisyr och ansiktsuttryck.
Detta är viktigt, för bilden Pehi själv målade ser ut såhär:

Han har alltså endast ritat ut sin tatuering, i otrolig detalj, och ritade den ur minnet dessutom. Tatueringen, "Tā moko", är unik för varje person som bär den, och för Pehi var den hans identitet.

Jag tycker det är intressant hur olika perspektiv man kan ha på saker. Pehi ritade endast tatueringen och la knappt detalj på ens ögonen. Sylvester lät nästan tatueringen hamna i skymundan och fokuserade på kläder/frisyr. Jag påstår inte att det ena är bättre än det andra, jag tycker bara det är intressant. Sen hör ju till saken att båda porträtten bara lägger fokus på olika visuella aspekter; de säger ju egentligen inget om Pehi som person. Så de är inte så olika egentligen.

Picknick!

Jag blev less på att knåpa med layouten, så jag valde bara en färdig som jag trivdes med och la knåpandet på is.

Nu tänkte jag istället tipsa om en intressant bok. Roadside Picnic. Den är skrevs 1971 av bröderna Strugatsky och går löst i science fiction-tema. Det är dock lite missvisande att kalla den som så, för mycket av handlingen fokuserar snarare på filosofiska, politiska och moraliska teman.
Bakgrunden avslöjas redan på de första sidorna: utomjordingar har besökt jorden. Efter sig har de lämnat en serie landningsplatser, "zoner", där märkliga saker utspelar sig. Huvudpersonen är en av de som trotsar regeringens avspärrningar för att smyga in i zonen, i jakt på underliga artefakter att sälja till skuggiga mellanhänder, som med stor sannolikhet säljer vidare till företagsvärlden. Det är varken riskfritt eller ens hälsosamt att röra sig i zonen, och vad sakerna man för ut har för effekt på världen är okänt.

Det här har blivit en av mina favoritböcker, främst på grund av hur den är skriven - den är fattig på klassiska sci-fi -element och fokuserar istället på hur ett sådant scenario skulle kunna påverka samhälle, kultur och även den lilla människan.

Läs den gärna, den finns att ladda ner som .pdf i .zip-fil direkt från författarens hemsida
Den går även att läsa direkt i webläsaren här, också som .pdf.

Filen är på dryga 120 sidor, med ganska generöst radavstånd, så den tar inte så länge att läsa. Kolla denna länk också, för lite inspiration. Det är foton tagna från Tjernobyl-området, något som känns snarlikt atmosfären i boken (som dock skrevs långt före reaktorhaveriet).

Huvudpersonen är förkastlig, för övrigt.